En minnesfylld dag

Idag råkar vara en av dem bästa dagarna på året. Jo, det är sant. Och nej, det är inte bara för att det är Valborgsmässoafton och man är "ledig" som det så fint heter om morgondagen.

Det handlar om andra saker. Om en valp som föddes för 12 (!) år sen, som jag fick se första dagen i hennes liv. Hon blev min egna hund, straxt innan jag skulle fylla 14, och hon gör att jag stundtals brister ut i gråt, bara för att jag ser någon som liknar henne. Min fina hund som inte finns mer, hon skulle blivit äldre än hon blev. Tio år är på tok för ungt för en levnadsglad Sibirian Huskey att ta farväl av jordelivet. Men ibland ter sig saker märkligt och man får den där stickan rakt in i hjärtat, som aldrig går att ta bort.

Men hon var min och vi har gjort så mycket roligt tillsammans under alla mina tonårsår (och lite till). Och hon är min än idag. Även att hon bara finns synlig i tavelramarna här hemma.

Och det handlar om den här fina. Min bästa vän fyller 25 år idag! Så HURRA, säger jag och sen slänger jag in en bild på den vackra tösen.

Hon gör mig då alltid på bra humör! Tänk vilken tur att det var just hon som föddes!

Och en sak till hände visst just denna dag, för fyra år sen, när kvällen nästan var natt och någon tog min hand genom stan för allra första gången. Jag blev fjäderlätt och fånigt upp-över-öronen-förälskad. Och jag visste; att jag aldrig ville släppa taget.

Om en stund tänder jag ett ljus för min hund, och ringer min bästa vän efteråt och hurrar - för att avsluta  dagen med han som fångade min hand. 

Kanske går vi genom stan ikväll med. 

För jag vill visa er!

Ja, det var alltså vår hall. Förut. Nu är det så mycket bättre. Så bra att jag är beredd att utnämna hallen till husets vackraste vrå. Golvet är vitmålat, väggarna omtapetserade, nya lister är på plats (jaja, inte alla ännu) och vi möblerade om. 

Bilderna är kanske inte de bästa, jag knäppte av dem igår kväll innan jag tassade till sängs ( =inget solljus som nådde in). Det är det jag gör när jag inte jobbar eller pluggar; jag sover. Men igår unnande jag mig en stunds stillhet med min Nikon. Här är några av dem.

Vad tycks?

Vänner som stannar

Jag fick den energin som jag behövde igår. Jag träffade fyra fantastiska kvinnor som inte längre bara är några "mamma-vänner" som de var from the very first start, då vi mest pratade bebisar, bajs och blöjor.  Och jag var ny som mamma och tyckte att alla kvinnor som klarat av fler än en förlossning var riktiga superhjältar och då jag stundtals kände mig liten och förvirrad. Då, då fanns de där och det räckte med att vara just bara "mamma-vänner".

Nu är de alla, en del av mig, av mitt liv. De får mig att skratta och gråta och vi behöver inte förklara oss femton-tusen gånger.. Vi förstår varandra ändå. Direkt.
Och jag tycker det är så skönt att ha sånna; som man kan säga både det som tränger på och ord som bubblar ur en, utan att man hinner blinka.

Jag skulle säga att jag är en lyckligt lottad själ. Ja, ett litet hallelujah-moment på det!
Och tack, tack, tack för att ni finns tjejer!

Pastellfärger och påskfeber

Ja, även vi har firat påsk, såklart. Idag var det en hel vecka sedan den startade med utklädda barn som skulle flyga till Blåkulla. 

Hemma hos oss lös påskkärringarna med sin frånvaro, men nog har vi påskat ändå; målat ägg, letat ägg, ätit ägg. Och barnen (och jag med) ääälskade jakten ute i trädgården. Tycker det är helt fantastiskt att vi kan ha en Lotta-på-Bråkmakaregatan-tradition nu, när vi bor i ett alldeles eget hus.

Hos svärmor och svärfar fanns fina påsk-arrangemang lite varstans. Här är ett! Är det inte fantastiskt sött?

De får lära av den bäste. Av farbrorn. Kan nog bli konstnärer av dem med, en vacker dag!

På självaste påskafton var Lillan sjuk med feber och hosta, så hon och pappan fick stanna hemma, medan jag tog med mig H på påskmiddag hos mina föräldrar. 

Här spanas det... Är det en påskhare måntro?

Näpp! Men en av deras tre ekorrar som min pappa livnär med jordnötter med skal och annat som kan vara gott i en korre-mage.

Ja och så var vi framme vid påskens slut, fast att det är påsklov för skolbarnen och fast att jag inte städat bort mitt nästintill obefintliga påskpynt. Men idag ryker fjädrarna ur riset. Och sen kan sommaren komma, tycker jag.

Att vara med paviljong

En ny hänga-på-altanen-och-bara-götta-sig-plats är installerad. Dock ska idag, några efterjusteringar fixas, eftersom Fru Piper inte är helt nöjd. Men, såklart får ni en liten förhandstitt! Imorgon kan ni alltid få en ny, eller hur?

Hur som helst, trots lite felplacering o.s.v, så är den bara så mysig att sitta i. Kanske för mysig. Jag höll nyss på att somna i den när jag i själva verket skulle samla energi med en kopp kaffe, medan den sjuka dottern sover på soffan (kan också att ha och göra med de senaste nätternas sömnbrist och feberyrningar). Det slutade med att jag fick ta min kopp och gå in igen. Skulle vara lite genant om jag satt där ute och snarkade.

 Om några minuter väntar möte med studiegruppen. Vetenskapliga artiklar ska diskuteras och ett examinerande seminarium ska planeras. 

Och sen ikväll, ska jag träffa några av dem finaste jag vet, över ett glas vin. Fast inte i paviljongen. 

Det får vänta tills våren snuddar på sommarluft.

Sålänge får vi ha en liten onsdagsträff inne i stadskärnan och ventilera oss om allt som hänt sen sist. Och när jag går därifrån vet jag att jag kommer ha mer energi än jag haft på flera dagar. Trots den där gnagande sömnbristen. Och det är det, kära läsare, som gör att även en sliten småbarnsmamma med påsar under ögonen orkar ta en mitt-i-veckan-paus.